Linus har fångat det perfekt! Ligg kan han också. Stanna kvar funkar i evigheter. 

Här sitter alla fyra och väntar på kvällsmat!   

Idag åkte vi ut till Oboy. Det tar ungefär 20 min enkel väg dit och halva vägen levde Linus rövare där bak. Men vi lät honom hållas och då la han sig ner och somnade. Väl där käkade han hästbajs och rullade sig i massa mumma. Hästarna fick varsitt BAFF men han skötte sig verkligen ypperligt! 

När vi kom hem så blev det snabblunch, klippning av Magnus och lilla Linus däckade mitt på golvet. Han var så sömning efter timman hemma så jag tänkte att det var väl lika bra att lämna honom hemma. Han och Eddie fick vara i köket och Ia i resten. Hon behöver inte stängas av. Vi var väl borta i 40 minuter ungefär och möttes av alla tre vid dörren. Eddie är duktig på att forcera galler. 

Linus var lugn men skällde ut oss lite. Sen dess har han gnagt lite på ett ben och sen somnade han igen. Duktig liten Linus! 

Jag har ju haft både ock. Inte så många valpar själv utan det var ju först Alfred, sen Eddie och nu Linus. Däremellan har jag jobbat med omplaceringshundar och träffat hundar i olika åldrar. För några år sedan kunde jag inte tänka mig en valp. Varför liksom? Det finns så många hundar som inte har ett hem och som behöver en trygg familj att landa hos. 

Jag trodde aldrig, då, att det skulle bli mer än 8 år med Ratto. Han har verkligen varit en hund i särklass. Så otroligt mycket MER jobb än en valp. Men klart värt det, det är inte det. Ia är också en omplaceringshund. Hon föddes på en golfbana med sina syskon, kom till SOS hundhem och blev sedan "adopterad" nere i Spanien. Några månader senare kom en kvinna till hundhägnet och ville lämna en hund hon hittat på gatan, det var Ia. Hon kom till mig som 7-8 månader gammal. Hon var redan då den snällaste man kunde tänka sig. Men så rädd, för allt! Hon hängde på allt vi gjorde så länge de andra hundarna var med. Värst var hennes blodiga diarréer. Hela tiden kom dom. Vi var hos massa veterinärer och ingen kunde hitta något, alla tyckte det var obehagligt eftersom hon är en import och tyckte att jag skulle avliva. Men det gjorde jag ju såklart inte. 

Under sommaren bodde hon hos pappa med Eddie och när jag kom hem var hon bättre i magen men hade fläckar på hela halsen. Hon fick behandling för leischmanios även om testerna visade negativt. Ett halvår senare tog jag tester och då var hon positiv, sen testade jag ett år till och då var hon negativ. 

Tror det där positiva (högre nivåer egentligen- finns inget pos. neg. utan skalor). 

Sen har jag ju haft en drös jourhundar däremellan. Min första var Fuzzy. Hon var en podenco som omplacerades pga för kort urinrör. Ägaren hävdade att hon var inkontinent. Hennes plockade jag upp på en parkeringsplats och sen skrevs hon över på mig, fast egentligen skulle jag ha varit ett avlastningshem. Hon var en katastrof i psyket. 

Första dagarna sprang hon utmed väggarna, hon tog sats om hon skulle genom en dörröppning och var livrädd för spisen. Ute slängde hon sig in i buskar och fick panik konstant. Jag hade två halsband och en sele och koppel till allt när vi var ute, helt livrädd att hon skulle komma lös. Efter några veckor förstod hon att hon skulle få stanna tills rätta hemmet dök upp och hon visade sin underbara personlighet. Intressenterna strömmade faktiskt in, men ofta var det "jag-vill-rädda-hunden-folk" och det var inte vad hon ville ha. Hon var nämnligen så otroligt personlig så hon fick välja själv. Hon visade sina absolut värsta sidor för alla. Vi hade väl träffat en drös av folk och jag började fundera på om jag kunde ha tre hundar..... ibland fyra. Sen en dag så ringde en kvinna från Kristianstad. Hon lät helt perfekt. Hon och hennes man flög upp till Stockholm dagen därpå för att träffa oss och jag förberedde henne på att Fuzzy skulle slänga sig in i buskar och sen göra sitt bästa för att agera monster. När vi mötte dom nere vid stationen så gav jag kopplet till Maria och Fuzzy fortsatte gå fint bredvid henne. Hela vägen hem till oss. Sen kom hon t o m ut i vardagsrummet och sa att "jag vill bo hos er". Så Fuzzy fick flytta till sin familj. Hon led inte av något kort urinrör och hon var inte inkontinent alls, hon var stressad och missförstådd och väldigt, väldigt rädd. Hos Maria blev hon förstådd, älskad och fick vara sig själv. I höstas fick hon somna in pga ålder.   

Efter henne kom .... hmm... nä nu står det till. Holly kom i november det året. Hon flyttade till syrran och hennes familj efter nyår. Holly var egentligen min egna men hon och Ratto var så himla lika och krävde att få vara bebisar båda två, vilket inte gick så bra. Acifa med familj föll direkt för lilla tokan och nu har dom väl haft henne i 7 år tror jag. 

2006 tog jag en rumän i jour. Mitt största misstag. Han var osäker och rädd och mitt knä hamnade mellan. Där blev jag biten för första gången av en hittehund. 

Strax efter kom Suki. Salukin! Stora, enorma kärleken! Hon placerades efter några veckor och fasen va jag ångrade mig. Hon hade ju lite issues som att välta blommor och massakera hemmet när hon var själv. Men jag plockade bort blommorna för hon ville ju ha en utkiksplats! Hursomhelst så ringde jag till matten på sommaren där och bad om att få tillbaka Suki. Men allt gick så bra så det ville hon inte. Det var väl i augusti tror jag. 

I oktober fick jag ett samtal om att om ingen hämtade Suki så skulle hon avlivas. Gah, matten fick komma med Suki till mig direkt och jag tog över henne. 

Efter nyår fick jag jobb och det blev svårt med hundvakter. Tyvärr, och jag skyller på min omgivning, så pressades jag till att omplacera någon av mina tre. Så snubblade jag över en dagisfröken som berättade om hennes barns barndomsvän som sökte saluki. Fick kontakt med J och vi träffades väl i mars tror jag. Suki fick prova på att bo hos dom vilket gick både bra och dåligt. En soffa strök med men det gick bättre och bättre. Hon fick stanna där och vi har fortfarande kontakt (Emil och deras son är födda med en veckas mellanrum och går på samma dagis nu). Suki är lycklig och då är jag också lycklig! 

Just ja, glömde ju den tokigaste av de alla. Rambo. En liten chihuahuakorsning som var rabiat mot allt i sin omgivning. Han var hos oss när jag väntade Coralin. Kommer aldrig glömma hur cool Eddie var när vi släppte ihop dom. Rambo var alltså helt galet värdelös på hundspråk. Han attackerade fötter, hundar, allt! 

Hursomhelst, han var i köket och vi släppte in Eddie. Han flög på Eddie men bet inte hål, det var undefär som en gurglande irriterande sak som hängde på sidan av Eddie. Eddie stod blixtstilla och bara väntade. Rambo hängde på sidan och högg mot halsen men fick ingen respons alls. Eddie använde massa lugnande signaler och gick sakta sakta genom köket med Rambo på sig. Rambo lät hela tiden som ett litet monster! Eddie satte sig till slut ner och bara ignorerade Rambo. Det var så himla häftigt! Ett sådant där AHAAAA! Efter några veckor så lekte dessa två som galningar! 

Vi hade ju flera men nu orkar jag inte rabbla fler idag. 

Det är ju rätt mycket jobb med dessa omplaceringar, oavsett bakgrund. 

Med en valp är allt så fräscht! Inga galna invanda beteenden ! 

Jag tycker att det är helt fantastiskt att ha valp igen, så lätt och så roligt! Visst knipsade han min sladd förra veckan men det är så harmlöst, så oskyldigt. Det finns inget problembeteende bakom allt han gör utan han provar vad han kommer på helt enkelt. Han är glad och positiv och inte rädd för att uppleva världen! 

Det är så häftigt! Och så skönt!!!