Känner mig brutalt långsam nu! Men imorn ska ALLT vara klart! Så det är bara att kämpa på nu *hejjar på mig själv* 
*Lapprapport
*Teknikuppgift
*Prov
*Fördjupning
*Delprov
*Salsprov

*Prov
*Hemprov

*Hemprov
*Prov
*insändningsuppgift
*insändningsuppgift
*Insändningsuppgift
*muntlig redovisning

Det börjar ta sig ! 

Coralin och Ratto för snart 4 år sen!   

Idag hade vi tid för röntgen, så nu är det ca 1,5-2 veckors väntan (inte digitalt) innan resultatet kommer upp på SKK. 
Linus är så lugn och avslappnad hos veterinären, han har ju visserligen varit där rätt många gånger och har träffat hela personalstyrkan. Veterinär Sandra hälsade han så glatt på så :)
Efter en lite lägre dos lugnande än "avsett för hans kilon" så sov han som en gris. Har nog mycket att göra med hur cool han är där.

Först ut blev det HD röntgen. Han var verkligen helt borta!

Mellan HD och AD-tagningarna fick han vila.....

Och Armbågarna såg finfina ut!

Sen tog det ju evigheter innan plutten blev pigg... vi var ute och gick men han gick mest i sidled!
 

Ryggbilden slänger jag upp här en annan dag. Såg fint ut allt tyckte veterinären. Sen kollade hon tänder, hull, klippte klor utan extra kostnad också :)
         

Linus har varit en riktig liten filur de senaste dagarna. Alla kalas vi haft med tillhörande gäster och kaos, har fått den lilla spillevinken lite i gasen tror jag. I fredags stack han i stallet, vi såg iof att hästarna spanade på älg i torsdags kväll men jag tänkte att han nog skulle kunna kontrollera sig dagen efter, med tanke på hur duktig han brukar vara. Hursomhelst så var vi där, jag och Rebecca, och hade våra hundar lösa (hon har en långhårig schäfertik på 10 år som Linus avgudar). Plötsligen skäller Linus och när jag går efter honom så är han borta. Helt borta. Jag tjoade, visslade och letade... men varken hörde eller såg någon fladdrig sak till hundstycke. Satte mig i bilen och startade och då minsann såg jag en svartaktig sak komma galopperande från skogen! Himla skithund! Men men, det finns inte så mycket annat som han skulle dra efter än älg, och han KOM faktiskt tillbaka. Så det var ju inte helt värdelöst. 
Däremot så stack han ut på gården både igår och i lördags, jagade lite katt och lekte tvärdöv. Lovely dovely. Men våra grannar är så söta, "haha såg att du jagade hunden förut, han verkade inte höra så bra"....
Jäjä lite får man ju bjuda på. På tomten är han dessutom fruktansvärt dryg, han ser spöken överallt nu och morrar, spänner sig och går i slowmotion med ragg fast det inte finns någon eller något i närheten! Och så fort han ser en människa, ett djur eller en cyklist så vrålar han så högt han kan att det är HANS uteplats! undrar om silvertejp runt nosen funkar bra? Närå, men han HÖRS rätt bra måste jag medge...  

Nu ska jag plugga på i full fart, har ju muntlig redovisning imorn och sen prov på torsdag, plus de där inlämningarna och hemprovet som måste in nu i veckan! En sak om dagen får det bli, så hinner jag ! 

Sommarlovet närmar sig ivf! 

  Lekplatsen där vi bodde i Spanien, rätt mysigt att kunna leka vid havet :) 

Om jag säger att det finns flera hemlisar på lur? 
Något som jag och Linus ska göra......
Något som ska ske med Linus......
Något som familjen funderar på......

Något annat som jag längtar efter......

..... men jag kan direkt avslöja att jag INTE är gravid, jag SKA INTE bli gravid och NEJ vi planerar inte fler barn  

  

Rätt skönt att släppa lite på bloggandet och kanske en bra "övning" för er läsare, till appen kommer för bloggplatsen åtminstone. Jag brukar ju inte blogga så mycket sommartid och nu har det varit lite trögt på våren också. 
 
Mycket händer såklart hela tiden. Efter Spanienresan hade vi bara Linus hemma en vecka ungefär, Emil var sjuk och jag fyllde år och massa barnkalas är det hela tiden. Vi märkte också att Linus var som en annan hund när vi bara hade honom. Han var lugnare och tryggare, mindre överslag och bättre fokus rent allmänt.
Det har också varit en omtumlande månad efter mammas hjärtinfarkt, jag har haft många tankar och känslor och inte orkar fokusera speciellt mycket på något, även om skolarbetet måste göras. Så vi kände att kanske kanske skulle lilla Kita ha det bättre som änglahund. Hon har ju en massa massa stress i sin lilla lilla kropp. Att inte kunna slappna av en sekund när man går hemifrån är inte roligt att uppleva. Och våra framsteg med lämningar var som bortblåsta precis som min fokus efter allt som hänt. För en vecka sedan skrev jag till Marina, som Kita bott hos i 8,5 år. Jag skrev som det är, att min ork inte är vad den varit efter allt som hänt och fortsätter hända (vadå lugnt liv utan dramatik, det vet jag inte vad det är längre). Marina skrev direkt tillbaka, deras levnadsförhållanden har ändrats och de kan nu erbjuda Kita det liv de önskar. Marina och hennes syster har båda berättat hur de grät av glädje, Marina kunde inte tro att det var sant att de skulle få hem sin älskling! Och aldrig behöva lämna henne själv hemma eller lämna bort henne igen. Och idag återförenades de, det var många många många glädjetårar!!!! Så himla underbart att se, och få ta del av. Den lyckan går inte att beskriva. 
Så vi fick låna Kita ett halvår av dom, men nu är de alla lyckliga! Vi känner såklart en tomhet och en saknad efter Kita, men vem kan missunna någon den lyckan jag såg idag. Den kärleken går inte att förneka någon.
Och de behöver inte känna den tomheten de känt sen hon flyttade hit, utan kan nu bli en komplett familj igen.
Även om tårarna kom när hon åkte så känner jag mig lycklig nu att det blev såhär, att vi fick ha den lilla sparven hos oss och att det blev såhär lyckligt till slut.
 
Men för första gången sen jag var 18 år har jag nu bara en hund hemma. En enda liten vovve. En underbar Linus. Det kommer nog bli en ordentlig omställning det med, det är redan så lugnt och tomt och känns lite öde på något vis.
Eddie är ju fortfarande vår och i juni när pappa kommer hem från Spanien så får han också komma hem om han vill, han bor ju så fint på landet nu, men jisses vilken saknad det är. Jag förstår Marina så väl, det är en känsla av att inte vara komplett.