.... för jag vet att tomheten jag känner är efter Ratto. Det är hemskt tomt utan honom, sådär riktigt riktigt hemskt tomt. Samtidigt så njuter jag av Linus och Eddie. Eddie samlade på sig massa rädslor (dock inte för specifika saker utan kompotten av flera) i våras och har sedan han inte har Ratto vid sin sida blivit så mycket tryggare. 
Linus är i den underbara puberteten. Dvs han har någon form av ludd i öronen, när han själv behagar. Han är också fladdrig, skällig (are) och studsar som en gasell. Ofta allt i kombination. Men han är också fruktansvärt rolig att träna, lyhörd som sjutton och har verkligen myst sig in i familjen helt och hållet. Det enda tråkiga är att jag är uttråkad. På snäppet till deprimerande uttråkad. Linus är bara 8 månader och orkar verkligen inte mer än en timma om dagen, speciellt om det är aktivering kombinerad med motion. Eddie orkar mer men ofta kombinerar vi ju träningen för båda. 
Jag saknar trissen! Kaoset och att alltid ha någon att träna med. Ratto var ALLTID öppen för upptåg. Äventyrare till 1000% och minst lika galen som jag. 

Men jag vill ha en till hund. En pudel. Eller något trasslig åtminstone! Jag tänkte lite krasst sådär att jag vill vänta i två år till. Men jag tror seriöst att jag har blivit galen då!