Magnus kom hem i lördags och dagarna sedan dess har bara flugit iväg. Idag har han åkt igen och på lördag ska vi ses i Stockholm för att shoppa, festa, gå på utställning och umgås med syrran och vänner. 

Vi var hos Oboy i fredags, i lördags och i söndags. Nu blir det nog inte mycket förrens på måndag. Julklappsinköpen är klara förutom åt Emil. Det är jätteskönt att bara ha hans kvar. I övrigt så känns mitt engagemang smått försvunnet i år. Förra året hade Ratto njursvikt i oktober, november men i december var njurvärdena bra och levervärdena katastrofala. Vi gick på nålar i hela julen och trodde inte att han skulle överleva. I år känns det värre. Men samtidigt inte. Senaste dagarna har vi sett en försämring av hans livskvalité och det lutar åt att han får somna in innan jul. Idag tog jag första steget och mailade kremeringen. Förväntar mig svar inom två dagar för dom skrev att dom inte kollar datorn så ofta. I övrigt hoppas jag bara att Torleif ställer upp på mitt önskemål. 

Att tänka tanken att Rattos julklapp kommer komma (har beställt åt alla tre) och ligga oöppnad över jul känns mest bara sorgligt och overkligt. Jag har i så många år trott att våra dagar är räknade, för han har verkligen provat på allt som går i sjukdomsväg. Vi har kämpat i över åtta år mot avlivningshotet som hängt över oss. Vi har överlevt och vi har segrat, varje gång. Visst har jag vetat att det en gång kommer komma en dag då vi inte segrar igen... men man ska vara glad över tidigare segrar eller? Jag känner däremot ingen glädje just nu. Jag har upplevt för många år och så många förändringar i livet MED honom för att tänka mig livet utan honom. 

Utan honom skulle jag inte ha Coralin idag. För om han inte kommit in i mitt liv så hade jag aldrig fått för mig att åka till Spanien öht. Och jag hade inte träffat hennes biologiske far, inte vågat lifta och då hade hon inte blivit till. Jag hade aldrig vågat gå tillbaka till vår lägenhet när vi hade hot över oss... och då hade jag heller aldrig fått lugnet att gå ut den där dagen för över 4 år sedan, då jag träffade Magnus. Ni ser, Ratto är en så otroligt stor del av mitt liv och den som fått mig att våga leva. Våga pröva nya vägar, orkat kämpa för det som är viktigt, lärt mig att älska. 

Jag har skrivit det så många gånger nu, att han ÄR speciell. Han Är verkligen det. En sådan där en-gång-i-livet-hund! 

Nu måste jag samla allt han lärt mig, och våga det jag måste och älska de jag älskar... och till slut... pröva livet utan honom. 

... men inte få ur mig ett vettigt ord.... har blivit en ny vardag. 

Ett steg i taget......ett är taget.