Magnus kom hem i lördags och dagarna sedan dess har bara flugit iväg. Idag har han åkt igen och på lördag ska vi ses i Stockholm för att shoppa, festa, gå på utställning och umgås med syrran och vänner. 

Vi var hos Oboy i fredags, i lördags och i söndags. Nu blir det nog inte mycket förrens på måndag. Julklappsinköpen är klara förutom åt Emil. Det är jätteskönt att bara ha hans kvar. I övrigt så känns mitt engagemang smått försvunnet i år. Förra året hade Ratto njursvikt i oktober, november men i december var njurvärdena bra och levervärdena katastrofala. Vi gick på nålar i hela julen och trodde inte att han skulle överleva. I år känns det värre. Men samtidigt inte. Senaste dagarna har vi sett en försämring av hans livskvalité och det lutar åt att han får somna in innan jul. Idag tog jag första steget och mailade kremeringen. Förväntar mig svar inom två dagar för dom skrev att dom inte kollar datorn så ofta. I övrigt hoppas jag bara att Torleif ställer upp på mitt önskemål. 

Att tänka tanken att Rattos julklapp kommer komma (har beställt åt alla tre) och ligga oöppnad över jul känns mest bara sorgligt och overkligt. Jag har i så många år trott att våra dagar är räknade, för han har verkligen provat på allt som går i sjukdomsväg. Vi har kämpat i över åtta år mot avlivningshotet som hängt över oss. Vi har överlevt och vi har segrat, varje gång. Visst har jag vetat att det en gång kommer komma en dag då vi inte segrar igen... men man ska vara glad över tidigare segrar eller? Jag känner däremot ingen glädje just nu. Jag har upplevt för många år och så många förändringar i livet MED honom för att tänka mig livet utan honom. 

Utan honom skulle jag inte ha Coralin idag. För om han inte kommit in i mitt liv så hade jag aldrig fått för mig att åka till Spanien öht. Och jag hade inte träffat hennes biologiske far, inte vågat lifta och då hade hon inte blivit till. Jag hade aldrig vågat gå tillbaka till vår lägenhet när vi hade hot över oss... och då hade jag heller aldrig fått lugnet att gå ut den där dagen för över 4 år sedan, då jag träffade Magnus. Ni ser, Ratto är en så otroligt stor del av mitt liv och den som fått mig att våga leva. Våga pröva nya vägar, orkat kämpa för det som är viktigt, lärt mig att älska. 

Jag har skrivit det så många gånger nu, att han ÄR speciell. Han Är verkligen det. En sådan där en-gång-i-livet-hund! 

Nu måste jag samla allt han lärt mig, och våga det jag måste och älska de jag älskar... och till slut... pröva livet utan honom. 

 

Sofia

14 december 2010 14:26

Åh mitt hjärta brister

KRAAAAAAAAAAM

rockadog

14 december 2010 14:36

mitt med :(
*tar emot kramen*

 

Cissi

14 december 2010 18:42

Åh.. :-( Stor kram!

rockadog

14 december 2010 18:50

Tack...

 

HannaH

15 december 2010 11:16

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

.... Bara flyger iväg. Jag försöker tänka på att göra varje dag speciell. Gratulera dagen för att den kom och för att vi fick vara med! Vi har just haft påsklov, dagarna har gått väldigt fort men vi har hunnit med massor. Besök nästan varje dag, gr...

Ni vet det där man gör utan att tänka på det. Eller så tänker man på det men ifrågasätter det inte! Vi har ju tre mycket speciella hundar; Eddie 13,5 år, Bambi 4 år och Kitty snart 3 år. Barnen är uppvuxna med hundar såklart och mycket blir så själ...

Livet, det där livet... Det HÄR livet som vi lever här och nu alltså. Sedan vi flyttade hit har jag funnit mer och mer av det där kvalitativa i livet. Det är lugnande att känna att livet är fint som det ÄR, även dagar och perioder som bjuder på mot...

Året började med massa huslet, massa visningar och budgivningar. I april flög farmor upp till himmelen. I juni hittade vi vår drömbostad och sommaren präglades av packning och jobb! Ia blev en änglahund också. Efter flytten hit fortsatte kaoset; Ly...

idag har vi bott här på vår fantastiska gård i en månad! En månad som gått så fort men vi har hunnit med så otroligt mycket! Vi har byggt en lösdrift, det stod ju på priolistan och det är så skönt att hästarna har den! Båda går ofta in och står...