Inget är väl så heligt som den eviga bedömningen?
Vem är bäst? Gör bäst saker med sina barn? Köper mest åt sina barn? Tränar mest och bäst med sina hundar?
Gloryn eller äran i antalet "gilla" på Facebook eller hysteriskt hashtaggande på instagram...
Allt är en tävling, en tävling om att vara den bästa bland de flesta! Går man ut så ska man ha haft askul, eller träningen med hunden ska ha gått galant, eller barnen har fått bästa leksakerna!
Prestige eller är folk så ytliga?
Vad betyder mest för just dig eller vad är viktigast för MIG!?
Skriver jag i min blogg för att få många läsare (fast det har jag inte) eller för att må bättre själv?

Jag blir lite illamående av vårt prestige-och pengafokuserade samhälle. Det tycks inte vara någon tillfällig trend heller, utan högst ihållande!

Här sitter jag och ömkar mig för att det inte blev något lägenhetsbyte, är det så viktigt? Viktigare än något annat ?
Nej såklart är det inte det, men bara själva grejen med att JAG känner självömkan får mig att må ännu sämre. Det är lätt att låta perspektivet smalna av, att bli egocentrisk och glömma det man egentligen står för.
Jag bryr mig helt ärligt inte vart jag bor, jag har bott på så många olika ställen i mitt liv och jag är så pass ytlig så att om jag bara får inreda efter tycke och smak så trivs jag...
I det stora perspektivet närmar sig julen oss med stora steg, men vad händer?
Jag blir åter igen illamående av den brutala konsumtion som sker, jag vill inte fira jul! Jag kan inte FIRA jul, för det enda jag tänker på är alla de som inte har vad vi har, och inte ens önskar sig det, utan kämpar för att överleva!
Jag tänker på fattiga barn, i hela världen finns det fattiga barn. Man behöver inte leta långt borta, även om skillnaderna är större där än här, för runt om oss finns det familjer som kämpar för att få råd med något extra till barnen över jul!

Ja, så hur ska jag kunna känna glädje över att ge mina barn tio klappar var?
Vill jag att de ska växa upp i en idyll där vi vuxna blundar för det som inte är så roligt att tänka på för att "det kan vi ändå inte göra något åt" ?

Jag tror på att "ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon"...
I år kommer barnen få sina klappar men de kommer också få en betydande julklapp, en som stöttar någon som behöver det. För mina barn har verkligen allt, det finns inte en pryl som de behöver alls....
Och det är samma sak med mig och M, vi BEHÖVER ingenting, precis ingenting! Att säga att vi behöver något känns som att svära i kyrkan.