Den här flytten som kanske kanske blir av, medför inte bara glädjeskutt. Det skulle förenkla mycket i vardagen och barnen skulle nog ha lättare med aktiviteter osv...
Men, mitt stora MEN.... Jag och Carro har under våra 3,5 år här, som grannar, blivit väldigt goda vänner. Det är på den nivån att vi i stort sett lever i symbios. Vi träffas inte uteslutande varje dag, men nästan! Och vi behöver inte ens prata med varandra när vi ses... Ibland sitter vi bara där och stirrar ut i tomma luften och gör ingenting. Ibland går jag bara upp till henne och sitter där och myser med Liv eller pratar med L, F eller P. Det är så avslappnat. Det där sköna avslappnade kommer ju försvinna om vi flyttar, jag får sådan ångest.... Jag är rädd att jag kommer känna mig ensam och bli deppig!?
Vi är nog deppiga båda två nu, hon och jag alltså. Båda har svårt att tänka sig ett annat liv än det vi har idag....utan den närhet vi har idag!
Aja, det löser sig väl...