Om jag säger att det finns flera hemlisar på lur? 
Något som jag och Linus ska göra......
Något som ska ske med Linus......
Något som familjen funderar på......

Något annat som jag längtar efter......

..... men jag kan direkt avslöja att jag INTE är gravid, jag SKA INTE bli gravid och NEJ vi planerar inte fler barn  

  

Rätt skönt att släppa lite på bloggandet och kanske en bra "övning" för er läsare, till appen kommer för bloggplatsen åtminstone. Jag brukar ju inte blogga så mycket sommartid och nu har det varit lite trögt på våren också. 
 
Mycket händer såklart hela tiden. Efter Spanienresan hade vi bara Linus hemma en vecka ungefär, Emil var sjuk och jag fyllde år och massa barnkalas är det hela tiden. Vi märkte också att Linus var som en annan hund när vi bara hade honom. Han var lugnare och tryggare, mindre överslag och bättre fokus rent allmänt.
Det har också varit en omtumlande månad efter mammas hjärtinfarkt, jag har haft många tankar och känslor och inte orkar fokusera speciellt mycket på något, även om skolarbetet måste göras. Så vi kände att kanske kanske skulle lilla Kita ha det bättre som änglahund. Hon har ju en massa massa stress i sin lilla lilla kropp. Att inte kunna slappna av en sekund när man går hemifrån är inte roligt att uppleva. Och våra framsteg med lämningar var som bortblåsta precis som min fokus efter allt som hänt. För en vecka sedan skrev jag till Marina, som Kita bott hos i 8,5 år. Jag skrev som det är, att min ork inte är vad den varit efter allt som hänt och fortsätter hända (vadå lugnt liv utan dramatik, det vet jag inte vad det är längre). Marina skrev direkt tillbaka, deras levnadsförhållanden har ändrats och de kan nu erbjuda Kita det liv de önskar. Marina och hennes syster har båda berättat hur de grät av glädje, Marina kunde inte tro att det var sant att de skulle få hem sin älskling! Och aldrig behöva lämna henne själv hemma eller lämna bort henne igen. Och idag återförenades de, det var många många många glädjetårar!!!! Så himla underbart att se, och få ta del av. Den lyckan går inte att beskriva. 
Så vi fick låna Kita ett halvår av dom, men nu är de alla lyckliga! Vi känner såklart en tomhet och en saknad efter Kita, men vem kan missunna någon den lyckan jag såg idag. Den kärleken går inte att förneka någon.
Och de behöver inte känna den tomheten de känt sen hon flyttade hit, utan kan nu bli en komplett familj igen.
Även om tårarna kom när hon åkte så känner jag mig lycklig nu att det blev såhär, att vi fick ha den lilla sparven hos oss och att det blev såhär lyckligt till slut.
 
Men för första gången sen jag var 18 år har jag nu bara en hund hemma. En enda liten vovve. En underbar Linus. Det kommer nog bli en ordentlig omställning det med, det är redan så lugnt och tomt och känns lite öde på något vis.
Eddie är ju fortfarande vår och i juni när pappa kommer hem från Spanien så får han också komma hem om han vill, han bor ju så fint på landet nu, men jisses vilken saknad det är. Jag förstår Marina så väl, det är en känsla av att inte vara komplett.