i över 12 år har jag haft äran att leva med Eddie. Jag kommer ihåg det som igår när jag träffade den första basenjin, Mayi tror jag hon hette, på stora Stockholm.
Efter det mötet så kunde jag inte riktigt släppa rasen. Jag kikade runt på olika hemsidor och hittade Liljeborgs kennel. Eddie var den enda kvar i kullen och han var 10 veckor. Jag åkte och hälsade på och föll som en fura för den lilla terroristen. Han hämtades veckan därpå och sen dess har vi alltså varit vid varandras sida :)
Innan Eddie hade jag ju Ratto och Alfred. Två tämligen "normala" hundar. Träningsvilliga och med mer standardbeteenden. Eddie å andra sidan beter sig mer som ett katt, slår med tassarna, är smått svårövertalad och har en enorm integritet. En typ av hund som jag tycker att alla borde få uppleva! Han har lärt mig så otroligt mycket och är nog den som bjudit på flest skratt genom åren :)
Härom kvällen så bjöd han på typiskt Eddiebeteende.... C är sjuk så hon sover på madrass nedanför vår säng, vilket innebär att Eddies säng inte får plats. Han kom in i sovrummet, gick runt och fnös och sniffade på C och joddlade på Kitty under täcket och joddlade mer på Bambi som låg halvt under sängen på en mjuk bädd. Sen upp i sängen och fnös vidare på mig och Magnus. Parkerade sig mellan oss, stönande och tuggandes på oss. Till slut fick vi flytta om i rummet och hämta hans säng.... Ordning och reda. Efter sisådär trettio varv så la han sig och sov!