I torsdags var det tenta, det var inte lätt kan jag lova, jag tror inte det gick vägen för ett godkänt! Eller jag vet att det blir omtenta, det blev 14 sidor svammel :/

I onsdags var jag hos Helen och hästarna, Helen red en rejäl runda och jag powerwalkade efter dom! Fy bövelen va slut jag var sen!!

På torsdag kväll var det lyktfest på Emils dagis, så stämningsfullt och mysigt!

Och igår var jag och Rebecca på relaxen! Så himla skönt! Jag simmade 1000 meter !!!!! Och sen låg vi mest och vilade i bastun eller värmerummet!

På torsdag är det tenta, har sån hemskt ångest och panik inför den! Känns verkligen som att jag inte kan ett skit! Har åtminstone idag och imorn på mig att plugga, som om det nu skulle hjälpa :/

Igår träffade jag och Bambi Linus! Älskade hunden!! Han blev så glad över att träffa oss och det var ett stort dito på det! Finns nog ingen annan hund som slänger sig på rygg på en parkering för att bli kliad på magen!!!!

Coralin hade ridning igår och wow vilka framsteg hon gjort!!
Hon galopperar i full rulle med finfin sits, ställer, böjer och rider verkligen nu, inte bara åka med!
Jag längtar verkligen efter att rida, vi får ju aldrig till det med dagar och tider, så jag har ju inte ridit på över två månader :(

Nä nu måste jag plugga!!!

Den här helgen har vi syster med sambo på besök, Bambi som vanligen stormskäller på alla som kommer in accepterade båda efter bara rn presentation. Eftersom vi vet att hon ser dåligt nu så går alltid en av oss in till Bambi, sen får gäster komma in och säga hej till henne och sätta sig. Då kommer hon faktiskt fram och luktar direkt. Stort framsteg!!!

Men, en stor stor förändring har skett med henne med oss också, hon har blivit gladare sen hon behandlades mot uvi, hon bjuder på sig själv och känns tryggare! Stackars liten toka, hur länge har hon haft uvi egentligen?
Det är ju helt omöjligt att veta, eftersom kastrering oftast eliminerar den sjukdomsrisken.... Ingen har ju tänkt det?!
Men hursomhelst så är det härligt att hon vågar mer nu, att hon verkar mer och mer stabil! Hon vill så gärna träna och lära sig trix, men det är toksvårt när man tror sig vara rädd ju!
Hon har lärt sig tassen, upp, snurra och sitt... Fast bäst är hon ju på att spåra såklart! Hennes nos är helt galet bra!!!!!

Kitty har nu börjat tränas in på target, inga problem med det inte, hon fattade direkt vad jag ville. Försvåringar med avstånd och att jag sitter/står är inga problem heller. Hon är som Linus att träna men brutalt mycket mindre :P
Jag har börjat lite smått att träna följsamhet och handling från båda sidor, inga problem heller. Hon följer MEN hoppar jämfota, därav targetträningen! Tror det kommer bli lättare att lära in moment med den, eftersom hon inte tycker om att jag hänger över henne!

Hursomhelst så är hon grymt smart och kul, hon har mest lärt sig trix; dansa, backa, krypa, sitt, snurra, vinka....
Och sen är hon en klippa på promenaderna, hon trasslar ur sig själv, drar inte, går helt enkelt väldigt fint!

Det som vi ska fokusera på efter min tenta på torsdag är lite mer miljöträning, åka upp på stan och träna passivitet och prova åka buss....

Inget är väl så heligt som den eviga bedömningen?
Vem är bäst? Gör bäst saker med sina barn? Köper mest åt sina barn? Tränar mest och bäst med sina hundar?
Gloryn eller äran i antalet "gilla" på Facebook eller hysteriskt hashtaggande på instagram...
Allt är en tävling, en tävling om att vara den bästa bland de flesta! Går man ut så ska man ha haft askul, eller träningen med hunden ska ha gått galant, eller barnen har fått bästa leksakerna!
Prestige eller är folk så ytliga?
Vad betyder mest för just dig eller vad är viktigast för MIG!?
Skriver jag i min blogg för att få många läsare (fast det har jag inte) eller för att må bättre själv?

Jag blir lite illamående av vårt prestige-och pengafokuserade samhälle. Det tycks inte vara någon tillfällig trend heller, utan högst ihållande!

Här sitter jag och ömkar mig för att det inte blev något lägenhetsbyte, är det så viktigt? Viktigare än något annat ?
Nej såklart är det inte det, men bara själva grejen med att JAG känner självömkan får mig att må ännu sämre. Det är lätt att låta perspektivet smalna av, att bli egocentrisk och glömma det man egentligen står för.
Jag bryr mig helt ärligt inte vart jag bor, jag har bott på så många olika ställen i mitt liv och jag är så pass ytlig så att om jag bara får inreda efter tycke och smak så trivs jag...
I det stora perspektivet närmar sig julen oss med stora steg, men vad händer?
Jag blir åter igen illamående av den brutala konsumtion som sker, jag vill inte fira jul! Jag kan inte FIRA jul, för det enda jag tänker på är alla de som inte har vad vi har, och inte ens önskar sig det, utan kämpar för att överleva!
Jag tänker på fattiga barn, i hela världen finns det fattiga barn. Man behöver inte leta långt borta, även om skillnaderna är större där än här, för runt om oss finns det familjer som kämpar för att få råd med något extra till barnen över jul!

Ja, så hur ska jag kunna känna glädje över att ge mina barn tio klappar var?
Vill jag att de ska växa upp i en idyll där vi vuxna blundar för det som inte är så roligt att tänka på för att "det kan vi ändå inte göra något åt" ?

Jag tror på att "ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon"...
I år kommer barnen få sina klappar men de kommer också få en betydande julklapp, en som stöttar någon som behöver det. För mina barn har verkligen allt, det finns inte en pryl som de behöver alls....
Och det är samma sak med mig och M, vi BEHÖVER ingenting, precis ingenting! Att säga att vi behöver något känns som att svära i kyrkan.

Vi gick ju en valpkurs, jag och lilla råttan. Den var på del hela otroligt basic och innehållsmässigt samma övningar som jag använde när jag höll kurser... Och så brutalt mycket luringar hela tiden. Det får jag lite allergi mot faktiskt, plus att ingen använde klicker.
Hursomhelst så blev jag faktiskt lite sugen på att hålla i hundkurser igen!!
Och för att börja med det så ska Kitty tränas som sjutton! Vet att jag sällan (läs aldrig) skriver om våra träningspass längre, men vi tränar ändå! Träningen är aldrig så fantastisk som den var med Linus, saknar det träningsrus jag fick med honom typ jämt!
Men Kitty är otroligt smart, snabb och smidig... Så det finns hopp om en och annan tävling!

Framförallt är det rally och agility som står på schemat, lydnad får vänta tills jag har min nästa lapska!

För att snart fylla 11 år, tycker jag att Eddie ser himla fin och fräsch ut nu! Han har gått ner i vikt sen i somras(ont i ryggen/nacken- svårt att röra sig-basenji-fet) och rör sig rätt mycket varje dag, dock äter han rimadyl varje dag och det går inte att ta bort utan att han får ont!
Veterinären sa att vi kan röntga för att se om det går att hitta något... Men jag tycker inte att det är värt det. Han ska inte gå igenom en operation vid denna åldern ändå. Han får helt enkelt äta rimadyl och så får vi massera, täcka och bädda ner honom varmt som vanligt. En röntgen kan ju förvisso utesluta det vi redan uteslutit, men hon trodde ju mer på att det är en nervskada efter Linus bett förra året, eftersom det var så grovt och med kast...
Aja, det spelar ju krasst inte så stor roll så länge vi kan läsa av hur han mår och se till så han får det bästa!

Den senaste veckan har inget riktigt gått bra....
I skolan är det tungt nu, känns som att kommande tenta kommer bli galet svår!!!
Bytet blev det inget med, dom andra drog sig ur "av personliga skäl"...
Ladies night-kvällen blev en total flopp....
Köpte en present åt en vän och så dissade vännen den totalt....

Funderar på att trösta mig med att köpa något.... Kanske en hund? Eller en häst? Eller ta ett dunderlån och köpa ett hus så vi inte bor i bajsbacken mer....

Och just ja, natten till söndag så blev vi bestulna, på ; håll i hatten: våran torkvinda!!!!! Det ni!! Vilken idiot går förbi en uteplats mitt i natten och tänker " men åh, precis en sån där torkvinda måste jag sno... För jag kan ju torka kläder i minusgrader alt regn!!!" Gah vilka nötter det finns!!!